Igår hade vi middag för mig ute i Långt Borta.
Jag hade tomtedräkt igen (räknar gångerna, gömmer en räkning per gång) och frisyr.
Träffade ett trogen fan (se bild) som gärna ville prata hela kvällen om min stjärnstatus.
Jojo, jaja, men man vill ju hinna äta pepparkakor också!
Man vänjer sig nog aldrig vid att alla älskar en. Blir lika glad varenda gång!



Snart är det jul, det har jag räknat ut eftersom människorna runt omkring mig börjar med den där maten som luktar kryddor och sött. Glögg, nejlikor i överflöd, kanel på alla okanelade ytor, russin for the win och saffran för FÖRTIO KORONOR PÅSEN! Pepparkakor är dock bra. Sätter igång mag-tarm systemet. Peristaltik!

Det har förstörts bilar i mitt område.
Man blir såklart irriterad men det går över.

Nu är det kallt  ute igen och jag har inte bloggat på ungefär ett år. Risigt. Men jag har haft fullt upp med en massa Hollywoodmöten och så. Eller, jag har ringt dom, mycket. Men det är svårt med teckningen till USA. Kanske svarar dom nästa år.

Har fixat fanclub äntligen nu. Dom som vill kan ju få ett sånt där startkit med pins och klistermärken och autograf.
Har ju en del sånna kit på lager, sen Pianisten.
Annars då? Har ofta toffs men sällan troll i magen.

Voff!

Jag har blivit sjuk, kennelhosta.
Så jag stannar hemma idag.

Jag är riktigt bra på att åka tåg. Jag går nästan alltid av på rätt station.
Det är lite brett mellan tåg och plattform bara men ibland lyfter någon liten tant upp en, i andra fall så är det bara att hoppa(s på det bästa).

I somras blev jag sjuk. Jag hostade rätt mycket och höll på.
Då åkte vi till djursjukhuset och man skar in ett dropp i ena armen på mej, och så fick jag magen rakad.
Min matte och husse tror att jag har glömt det, men det har jag inte.
Jag glömmer det aldrig.
Jag bidar endast min tid.

För två dagar sedan förändrades mitt liv.
Min kära matte (fackspråk) titade på en TV-serie som vanligtvis går på TV4+ men som dagen till ära olagligt laddats ner. Serien heter Mannen som kunde tala med hundar på Svenska. På riktigt heter den Dog whisperer. Båda titlar är en anspelning på den där sega filmen med Robert Redford, där han hade att göra med hästar som bara betedde sig. Sak samma.
Teveprogrammet går i alla fall ut på att en latinamerikan vid namn Cesar uppfostrar andras hundar. Ungefär lika uppskattat som att någon säger till en arg mamma på Willys hur hennes barn borde bete sig trodde jag konceptet var, men vet ni? Det uppskattas tydligen.
Det Cesar gör mot alla hundar, oavsett vilket beteende han tycker att dom har, är att säga "pfscht" och dra i kopplet.
Problem solved.
Jag har länge hånskrattat åt det här. Tills jag fick vara med om det själv.
Den som äger mig anammade den här metoden efter avslutat TV-tittande, och började säga "pfscht" åt alla mina fel och brister, och vad tror ni händer? Jo jag börjar ju göra rätt istället!
Helt plötsligt slutar jag dra i kopplet och tigga mat, jag använder inomhusröst och jag kastar mig inte efter grannhundarna. Hur blev det så? Hur kunde en sån stor del av mitt forna jag bara försvinna? Vem kan svara på det här? Det måste finnas något slags nummer man kan slå på telefonen. Jag är utom mig av förundran. Ett litet ljud med munnen, och jag är en mönsterelev som väljer fullkorn framför formfranska.

Om musiken av en eller annan anledning stör dig, gå ner till min slideshow och tryck på mute. Det är inte särskilt svårt.
Nu ska jag sova och orkar inte blogga mer idag. Kanske läser jag färdigt Mankells nya men han är inte alls lika skarp som vanligt, så vi får se.


Godnatt/Arvid

Ibland känner jag mig obeslutsam, står mest still.

Och förresten!
Följ min blogg med bloglovin